År 2026 lovade nästan alla etablerade sportmärken att göra sina fotbollströjor 100 % återvinningsbara eller biologiskt nedbrytbara senast 2030. Till exempel säkerställer Pumas ”RE:FIBRE”-program att varje ny tröja innehåller minst 60 % återvunnen polyesterfiber, vilket motsvarar återvinning av 12 plastflaskor. Adidas gick ett steg längre och lanserade koncepttröjan ”Infinite Recycling” – hela tröjan är tillverkad av ett enda material och bryts ner helt till vatten och koldioxid inom 180 dagar vid industriell kompostering efter kassering, och även serienumren är tryckta med växtbaserat bläck. Dessa miljöinitiativ fick över 80 % positiv feedback i konsumentundersökningar.
Miljöberättelsen möter dock också skarp kritik. Den oberoende organisationen ”Green Arena” påpekar att koldioxidutsläppen som genereras av den gränsöverskridande logistiken i tröjproduktionen (vävd i Vietnam, färgad i Marocko och monterad i Europa) ofta uppväger energibesparingarna från återvunna material. Ännu allvarligare är att många fans upprepade gånger köper samma tröja från olika säsonger för insamlingsändamål, vilket resulterar i en genomsnittlig faktisk livslängd på endast 6-8 månader för en enda tröja, betydligt kortare än dess fysiska livslängd. En miljöaktivist sa rakt ut: ”Vi köper inte tröjor; vi köper en ’miljöillusion’.”
Varumärken försöker strukturella lösningar. Nike lanserade en ”tröjuthyrningsprenumerationstjänst” år 2026 – användare betalar månadsvis för att få en rengjord och desinficerad autentisk tröja varje kvartal, som sedan returneras för vidareförsäljning efter användning. Denna modell förlänger den genomsnittliga livslängden för en enda tröja från 8 månader till 26 månader. Även om den för närvarande bara täcker fem europeiska länder har den redan lockat över 120 000 prenumeranter. Miljöskydd är inte ett alternativ, utan en obligatorisk fråga som hela branschen måste besvara tillsammans.